|
Jag pratade häromsistens med en
anställd om den situation som han hade. Jag hade träffat
honom några gånger och det var alltid något som
"inte var bra" och som han klagade på. Ingen coachning
hjälpte och jag märkte att han inte gjorde
åtminstone rimliga ansträngningar att göra
något ÅT dessa källor till besvär. Jag
insåg nu till sist att han bara gnällde över
realiteter som vi ALLA måste räkna med att vi
ställs inför ibland. Han väntade sig på
något vis att det inte skulle finnas NÅGOT på
jobbet som han inte gillade. Han protesterade över att han
inte bara kunde må BRA hela dagen. Och jag gav honom en liten
monolog, såsom följer.
Vi pratar
mycket om att man skall vara motiverad av sitt jobb, man skall
trivas med det och det skall vara stimulerande och utvecklande. Vi
pratar också om att man skall "passa för jobbet", ens
kompetens och ens egenskaper skall matcha de krav som ställs
på en. MEN - alla jobb har ett visst inslag av
besvärliga, oflexibla chefer, medarbetare, underställda
eller kunder och ibland MÅSTE man fylla i formulär och
tabeller även om man hatar pappersarbete, och ibland
MÅSTE man stå framför folk och prata även om
man helst vill undvika det, o.s.v. o.s.v.
Några
saker som ibland glöms bort när vi pratar om att "man
skall passa för jobbet" det är: 1) Ca 20% av ALLA jobb
inkluderar arbetsuppgifter och moment som man INTE riktigt "passar
för", uppgifter som man kanske inte riktigt gillar. och 2)
Ibland tycker man SJÄLV att man saknar förmåga inom
ett visst område, medans andra har en annan uppfattning - man
är helt enkelt överdrivet självkritisk, och 3) Om
man SKULLE passa för ett jobb till 100% så blir det
ganska tråkigt, för det finns inget utrymme för
utveckling.
Så
långt är allt väl, men om andelen som man inte
"passar" för, eller "trivs" med skulle komma upp i 50%,
då kommer man inte att trivas på jobbet, det finns allt
för mycket som kräver alltför mycket
ansträngning.
|
|
Men det kan
faktiskt hjälpa att inse att man inte MÅSTE gilla ALLA
moment på jobbet. Dessa saker betyder inte att man
misslyckats eller att något är "fel". Man får helt
enkelt lära sig att lägga in en annan växel och bita
ihop. Bryta ihop och gå vidare, om man skall vara
elak.
Dessutom,
bland dessa 20% finns säkert moment som ger dig tillfälle
att öva upp slumrande talanger som annars inte hade utsatts
för detta behov. Man kan lära sig att bli bra på
det och kanske till och med gilla det, för man ser
poängen med det eller man märker att det är
utvecklande. Sedan, när man lärt sig det hela, så
är det bäst att bredda ansvarsnivån eller
arbetsuppgifterna så att man stiger in i NYA okända och
inte så lätta områden, för annars blir det
lätt monotoni av att man inte känner att det "ger
något". Detta är givetvis något för chefer
att hålla ett öga på och stimulera till, men
från den enskildes sida är det inte en bra idé
att alltid VÄNTA på detta. Bästa garantin är
att själv hålla ett öga på det och ta
initiativ in i nya områden eller ta upp ens arbetsbeskrivning
med den överordnade.
Människan är beroende av utveckling,
alla är inte lika beroende av det på jobbet, utan finner
kanske sin utveckling i privatlivet genom att lära känna
nya människor eller genom insatser i föreningar. Men vi
behöver det, och all utveckling kräver en viss
smärta, för man går in i områden där man
inte känner sig hemma och där man kan begå
misstag.
De flesta
av oss vill helst ta det lugnt och ha det bra och luta oss tillbaka
ibland. Men ingen av oss mår bra av det i för stora
doser. Det verkar som att vi är beroende av att se att vi kan
åstadkomma nya saker, att se att vi växer och att det
händer något i våra liv, och om vi inte
själva är den pådrivande kraften, då tenderar
till slut omgivningen och omständigheterna att tvinga oss, och
det är oftast inte lika roligt.
|
